RBU i Rwanda

 

Hej på er,

 

Nu är det snart dags för hemresa, men innan dess hinner vi med ett par möten. Varför spilla tid när man kan göra något effektiv utav den istället? Dagens möte kommer att gå ut på att göra för NPC vad vi vill att de ska göra för oss, och berätta hur de ska gå till väga för att lösa eventuella problem. Detta blir det sista vi hinner med i Rwanda innan vi ska bege oss till flygplatsen för att börja den långa, tråkiga och åter långa flygresan till Sverige.

 

Men innan dess tänkte jag försöka sammanfatta min vistelse. Vi kan börja med vad jag tyckte generellt denna gång. Eftersom jag har varit här en gång tidigare så är jag lite mer van med livet här nere och vet hur det mesta fungerar. Jag tycker denna vecka har gått väldigt fort och vi har hunnit med många möten med personer. Vi har både träffat gamla och nya ansikten. Nu visste jag lite mer vad jag var här för och vad som förväntades utav mig, och därför blev det lättare att fokusera på själva uppgiften som är att få barn med funktionshinder att gå i skolan.

 

Det bästa med denna vecka var självklart specialcentret vi var på där vi fick veta att man inte gömmer folk med funktionshinder utan att man faktiskt bryr sig.

 

Men snart är jag som sagt tillbaka i Rwanda igen, för ännu en arbetsvecka. Till dess hoppas jag att ni har gillat min blogg och det jag har skrivit och förhoppningsvis gör jag några få uppdateringar även hemma om hur det går med projektet.

 

Många hälsningar
Anders

 

 

Hej på er hemma i Sverige!

 

I går var vi och hälsade på ett specialcenter i Nyanza som ligger i södra Rwanda. Det tog en och en halv timme att åka dit med bil och under den tiden hann jag se mycket berg och vackra vyer. Jag har nu fått klarhet i varför Rwanda kallas dalarnas land.

 

 

Val framme förvånades jag över hur tillgängligt det faktiskt var. Det fanns ramper överallt, folk satt i rullstolar och det gick även att hitta handikapptoaletter. Under besöket fick vi se en del träning, deras arbetsterapi och sjukavdelningen där man genomförde olika typer av operationer. Cirka 180 barn med olika funktionshinder både gick och bodde på centret. Detta var även ett praktexempel på hur man hade mixade skolklasser med barn både med och utan funktionshinder.

 

 

Vi samtalade med sjukgymnaster, läkare, lärare och eleverna själva. Under den korta tid vi var där kunde jag faktiskt se hela nio personer med celebral pares (cp). Detta var även bland det mest vanliga på hela centret. Jag träffade en 13-årig tjej på centret som hade en lindrigare cp-skada än jag, hon hade varit på centret i drygt ett år. Hon berättade lite om sig själv, sina framtidsplaner och så vidare samt vad hon tyckte om stället.

 

Mina personliga intryck ifrån centret är att det har mycket bra service, flera olika aktiviteter, kompetent personal samt att barnen får vara med och påverka mycket själva.

 

 

Sedan åkte vi vidare till en ”vanlig” skola. Vi fick tyvärr inte se så mycket på grund av att de pågick nationella prov där. Fast vi fick ändå veta att det bara gick döva där och i vissa fall blinda på skolan. Alltså inga med cp. Svaret när jag frågade varför blev ”vi har inte tillräckligt med utbildning för att tillgodo se deras behov”. Jag berättade även lite om min egen skolgång, att jag gick i vanlig klass, hade samma lektioner och förutsättningar som alla andra. Men rektorn och fröken sa bara att de inte skulle vara möjligt i Rwanda. I alla fall inte i vanliga skolan. Jag hann även med ett besök på en lokal toalett (ett hål i golvet).

Sist men inte minst besökte vi utbildningsministeriet. Vi hann tyvärr inte få reda på så mycket om det eftersom vi bara kunde vara där i drygt en halvtimme. Vi hade i alla fall tid att presentera RBU i korthet även projektet mellan RBU-NPC, det tog Nick hand om (en volontär från NPC). En kul sak som ministeriet sa är att det var relativt lätt att få en lista på funktionshindrade barn i Rwanda så det blir väl nästa prioritering inom projektet.

 

Jag avslutade kvällen på en lokal pub med goda vänner från NPC.

 

//Anders

 

 

Hej på er där hemma!

 

I dag har vi haft ett mycket givande möte med NPC. Diskussionerna var djupa och handlade om hur man ska gå tillväga för att få barn med funktionshinder, som i nuläget är gömda, till att gå i skolan. Vi diskuterade även om hur lärarna ska få bättre kunskap om dessa frågor. Vi kom fram till att vi skulle ta några få distrikt, i varje distrikt finns i snitt 20 skolor. För att kunna ge lärarna rätt kunskaper behövs mycket volontär hjälp. Dessa ska pusha lärarna att fortsätta arbetet efter att NPC varit där och lärt dem grunderna. Etapper diskuterades, det vill säga att man tar sex månader i taget. Sedan får vi en rapport och då vet vi hur det har gått, samt att vi kan fundera på om deras resultat räcker eller om vi ska fundera ut en annan lösning. Ordet specialcenter var ofta återkommande på dagens möte. Ett specialcenter är som det låter, en typ av specialskola där det sägs att det ska gå folk med olika funktionshinder. Min stora fråga är om det finns barn med de tio diagnosgrupper som RBU jobbar med. Personligen är jag skeptisk till detta. För att ta upp ännu en sak så är inte vi så särskilt intresserade av att jobba med specialcenter utan i stället vanliga skolor.

 

Eftermiddagen bestod av ett besök på The Kigali memorial center. För er som läste bloggen tidigare i år när jag var här nere vet att det är det stora minnescentret efter folkmordet jag pratar om. Ni undrar säkert varför man åker hit ännu en gång? Det var mest för att mina assistenter skulle få uppleva det. Jag trodde att det skulle bli lättare att åka dit denna gång, men det var snarare tvärt om för nu visste jag vad som väntande. Mest jobbigt var återigen barnrummet eftersom att det står förklarat vilka dödsorsakerna var m.m. Denna gång besökte jag minnescentret utan guide vilket var rätt så skönt efter som man fick gå där i sin egen takt och läsa vartenda ord utan att höra någon säga ”nu måste vi gå vidare”. Kvällen avslutades på en kinarestaurang i närheten av hotellet.

 

I morgon ska vi göra ett besök på ett specialcenter. Det sägs att det ska vara det finaste och bästa, ska bli kul att se svart på vitt vilka diagnoser som verkligen går att hitta där. Jag tror att det blir svårt att hitta funktionshinder som vi jobbar med, men det återstår att se.

 

Detta var allt för nu,  hoppas ni tycker att bloggen är intressant! Kom gärna med kommentarer!

 

Varma hälsningar
Anders

 

I dag har det varit en lång arbetsdag. Den började med ett långt möte med NPC, som ska hålla på i tre dagar. Första mötet gick helt okej. Men det är mycket kvar att diskutera om. Som tur är har vi i varje fall två dagar till på oss innan vi ska komma fram till beslut.

Sen träffade vi Steve på eftermiddagen för ett litet samtal om mötet i dag, sen gick vi ut och åt pizza med Steve och hans fru. Jag åt en mozzarellapizza med parmaskinka och spenat, riktigt gott var det, sen avslutade vi kvällen med en fanta.

Så nu sitter jag här framför datorn och bloggar och ska sova nu, ha det bra alla där hemma.

// Anders

Hej där hemma i snöslasket! Ännu en dag är till ända och här kommer mina upplevelser från söndagen.

 

Som jag skrev i går skulle vi ut på en tio timmar lång bilresa. Från huvudstaden Kigali gick färden söderut mot Nyanza, där det forna kungliga palatset, det gamla som de nya, besöktes. Det gamla palatset var en stor hydda, som kungen bodde i med sin drottning. Hyddorna för kungen såg ungefär likadana ut från 1400-talet ända fram till början av 1900-talet, helt byggda av gräs och strå, 15 meter i diameter och 7 meter höga. Den kungliga boningen ansågs vara helig. På den öppna platsen framför hyddans öppning kunde folk besöka kungen och be om råd och dömas. Om till exempel en dömd person lyckades spring förbi vakterna ända fram till hyddans entrépåle så blev han benådad. Kungen satt alltid på en låg rund träpall i ena halvan i hyddöppningen, medan hans mamma alltid satt på den andra. Kungen var den ända som fick underhållas, drottningen fick sitta bakom en vägg med sina vänner under själva underhållningen. De gick inte heller in i samma ingång till sovrummet. Där kan man snacka om könsdiskriminering! I hyddor av denna typ bodda alltså de lokala kungarna under mer än femhundra år. Sen fick vi se det senare av hans palats, uppfört i modern europeisk stil av den belgiska kolonialmakten. Efter ett statsbesök i Bryssel, hos kung Badouin av Belgien, ville den rwandiska kungen dock bo lite flottare och mer modernt, och ett nytt palats med fin utsikt över de tusen kullarnas land fick han på köpet. Innan inflyttning avled dock Rwandas siste monark 1959, och han hann aldrig flytta in i sin nya slottsvilla. Rwanda ombildades då till republik och den förste presidenten tillsattes.

 

Etapp två var till ett minnescenter för folkmordet år 1994 där fanns bevarade kroppar av barn, män och kvinnor, uppradare på bord i hela åtta rum. Fast innan det blev Nyanza Memorial Center fanns där en ingenjörsskola. Detta är ett mycket annorlunda minnesmärke; tänk er själva att gå in i ett antal rum och där ligger flera hundra balsamerade kroppar! Vissa med kläder på, somliga med spräckta skallar och felställda ben och armar. Guiden upprepade ett flertal gånger säga att de franska FN-soldaterna, som kom efter massakern här på över 50 000 tutsier, senare spelade volleyboll på massgravarna.

 

Tredje och sista etappen blev Rwandas nationalmuseum i Butare, där vi fick många frågor besvarade både angående kungar, presidenter, geologi, geografi, och etnologi som vapen och återigen folkmordet. Besöken ute i provinserna och på alla dessa besöksmål är viktiga för att förstå det land där projekten RBU arbetar med ska bli mer begripliga. På lunchen och vägen åter talade vi mycket med vår chaufför Louis, som berättade om sina egna upplevelser av folkmordet, bland annat hur han själv deltagit som 14-åring i det nuvarande presidentpartiets väpnade trupper, och stred aktivt från Burundi-gränsen upp norrut under de 100 dagarna under massakrerna 1994. Dåtiden är nära.

 

//Anders

Hejsan svejsan alla bloggläsare!

 

 

Här i värmen är allt bra, ibland kommer det lite regn också. I dag har jag haft en dag ledigt. Jag har hunnit med diverse utflykter, närmare bestämt tre stycken. Den första var det gamla presidentpalatset. Det var den president Habarimana som blev ner skjuten i sitt plan i april 1994. Det var startskottet för det ohyggliga folkmordet. Det låg mycket planering bakom denna händelse. Man hade sagt att ”så fort presidenten dör så startar vi en operation döda kackerlackorna”. Detta var alltså starten på det stora folkmordet i Rwanda. Palatset var ett mycket intressant ställe, med guidad tur genom palatsets alla rum. Någonting som fascinerar mig mycket här i Rwanda är att jag ofta går in gratis på ställen. Detta beror på att jag anses vara fattig efter som att jag sitter i rullstol och inte kan jobba enligt det gängse rwandiska synsättet. I ett av rummen fanns det ett bord gjort av elefantben och elefanthud, vilket var lite äckligt. Sedan funderar jag på varför det inte stod så mycket möbler kvar, palatset är ju idag ett museum. Men det visade sig att efter att mordet på Habarimana skett och hans familj hade flyttat där ifrån så tog vakterna alla grejer med sig hem…

 

 

En annan kul grej är att folk tror att mina assistenter är mina bröder, för här i Rwanda så hjälper familjen sina släktingar med funktionsnedsättningar. Det finns ingen personlig assistans här. Detta är mycket fascinerade och ibland lite störande. För att ta ett exempel, förra gången hade jag Emma med mig, och helt plötsligt trodde folk att hon var min mamma. Och då ska man ha i åtanke att hon är yngre än jag. Kommer tyvärr inga bilder från president palatset då vi inte fick fota där inne.

 

Sedan åkte vi till en marknad för att handla lite souvenirer samt öva på den ädla konsten att pruta, detta resultera i två stycken knivar. Sista stoppet blev amerikanska ambassaden även där var det lite marknad och tillställningar med dans osv. Generalsekreteraren för amerikanska ambassaden dansade afrikansk med dansgruppen.

 

 

I kväll kommer den tredje arbetsgruppsmedlemmen från RBU Uppsala hit, en skåning! Han borde komma just nu faktiskt… Nu har skåningen vid namn Kenth kommit och där med är arbetsgruppen fulltalig nu ligger full fokus på npc.

 

Nu blir det sovdags för vi ska upp tidigt det blir en utflykt tio timmar.

 

//Anders

 

Hejsan alla RBU:are från ett SOLIGT Rwanda!

 

I dag har det varit en dag full med möten och även en med massa, massa kul förstås. Dagen började med den sedvanliga frukosten. Sedan hade vi ett möte med den svenska ambassaden. Vi berätta lite om oss och sen fråga vi vad de tyckte om oss och projektet. Vi frågade också om de ville stötta oss på ett högre plan, det vill säga via regeringen, och det var bara positiva intryck! Så hoppas på det bästa från Svenska Ambassaden nu.

 

Efter mötet blev det en kort rast innan vi skulle börja en femton minuters lång promenad till nästa möte med Fenaph. Promenaden gick bra, var dock riktigt varmt. Även detta möte med Fenaph gick väldigt bra, så hoppas även där att Fenaph gör ett riktigt bra jobb nu.

 

Sen när vi gick hem hände en märklig sak, en dam och fram och tog rullstolen ifrån Fredrik. Först blev jag lite rädd, sen insåg jag att hon bara ville köra för att hon brydde sig faktiskt. Inte som de andra som bara står och stirrar. Men jag tror hon själv har en bekant med liknande funktionshinder som mig själv, och ville göra avtryck hos de andra här i Rwanda. Hon presenterade sig också, hennes namn var Nyirafaranga Cartas. Det var verkligen en bra attityd som hon visade upp.

 

 

Sen år vi lunch och det blev en pasta på hotellet för att vi inte hade tid med något annat. Efter det gick vi på en promenad till nästa möte med UPHLS (Umbrella of people with disablities in the fight against HIV and AIDS in Rwanda). Mötet var mest till för att veta vilka UPHLS var, för vi hann inte träffa dem i maj när vi var nere sist. De är styrelsen för Fenaph.

 

Vi avslutade dagen med en trevlig middag med Bernard på vårt hotell Liaco. Efter en stund fick Robin (min assistent) för sig att prata om schack. Han frågade Bernard om det finns någon schackklubb i Rwanda. Fast det gjorde det inte, så då fick Robin en idé och tänker starta upp ett projekt om schack, så folk ska börja spela schack i Rwanda. Så han har nu fixat en match mellan mig och Bernard på måndag kväll. Så vi får se om det blir något schack i Rwanda i framtiden.

 

Hörs imorgon, ha det nice!

 

//Anders

 

Hej igen alla RBU:are! Nu har det blivit torsdag kväll och jag tänkte försöka sammanfatta dagen.

 

Denna förmiddag hade vi planerat ett möte med Steve som har jobbat som volontär på en paraplyorganisation, främst för alla handikappförbund i Rwanda, som heter Fenaph. Steve kommer snart inte att jobba här nere längre då han har fått ett annat jobb i London. Vårt möte skulle ta två timmar, men pågick till slut i fem timmar. Det visar hur engagerade och kritiska vi är.

 

Mötet gick ut på att återigen diskutera projektets både fördelar och brister. Jag personligen tycker just nu att det är väldigt luddigt att NPC inte har så mycket konkret statistik. Det verkar mest som att det är deras idéer och önskningar som framkommer i deras projektplan. Även deras budget kan man ha lite synpunkter på. Senast vi var här talade vi om för dem vad vi inte kunde hjälpa till med det roliga är att de var mest sådana saker som de hade tagit upp i deras budget. Jag vill bara säga att detta ska fortsätta diskuteras nästan hela dagen imorgon. Får se om man blir något klokare efter det!

 

Efter ett intressant och givande möte avslutades eftermiddagen och kvällen med lite tennis samt en trevlig middag med Steve och hans fru på en lokal bar. Detta får avrunda kvällen och kom ihåg att ni kan ställa frågor till mig både via mail samt via kommentarer på bloggen.

 

Ha det så bra så hörs vi imorgon.

 

//Anders

 

P.s Jag hade ju lovat en stirrande bild idag, men blev tyvärr för mörkt. Men här kommer några andra istället d.s

 

 

 

 

 

 

I dag har jag fått det bekräftat; jag är den stora sevärdheten i Rwanda. När folk till och med håller på att köra in i trottoaren med sina mopeder, då har det nog gått för långt. Men personligen kan jag tycka att det är underhållande och roligt. Man kan distrahera dem med att säga hej och vinka t.ex. Allt detta kaos och stirrande skedde under en timmes promenad ner till staden, känns som jag går själv på promenaden genom att de bara ser mig och glömmer allt annat som de håller på med.

 

Vi har även haft en del möten, ett möte missade jag på grund av min stadsvandring som tog lite längre tid än beräknat, men detta gick givetvis bra utan mig också. Sedan träffade vi en herre vid namn Bernard som jobbade på en organisation som heter ”The Umbrella of People with Disabilities in the Fight against HIV and AIDS" (UPHLS) som executive director (chef). Vi diskuterade mycket angående SHIA:s programplan för Rwanda, jag kan bara säga så här att jag och min kollega gav honom lite nya idéer för hur man bör tänka. Detta möte ska även fortsätta att diskuteras på fredag, då vi ska besöka honom på hans kontor. Mina intryck av mötet var att han verkligen var skärpt och intresserad av det han höll på med. Han är av den typen som vill att det ska hända något och förhoppningsvis gör så att det händer. Sådana människor ser man tyvärr inte så ofta här i Rwanda, men det är mest min personliga åsikt.

 

Detta var allt för idag, hörs imorgon!
//Anders

 

 

P.s Jag tipsar verkligen om att ni får läsa lite extra imorgon, då jag tänkte visa ett bildexempel på det omtalade stirrande Rwandierna d.s

 

Hej alla RBU:are :D

 

Jag har nu landat i Rwanda efter en lång flygresa.. Med allt från skruppliga plan till helt funktionsdugliga.

 

 

Som vanligt när man kommer som funtktionshindrad till ett Afrikanskt land så får man vara beredd på förvånande och stirrande blickar. Men när jag tänker efter så är det så oberoende vilket land man kommer till.

 

Mina förväntningar och mål på denna vistelse är i korta drag att få se och höra vad NPC har för förväntningar på oss.

 

//Anders

 

PS. Ni får jättegärna ställa frågor till mig angående Rwanda och min resa! Frågor ställs till [email protected] eller skriv din fråga som en kommentar i kommentarsfältet nedan.

 

Jaha kära RBU:are, då var Anders tillbaka igen. Nu är det dags för ännu ett besök till Rwanda. Denna gång för mera möten angående budget projektplaner och så vidare, med organisationen NPC. Detta gör ju som ni förstår att ni bör följa min blogg igen.

 

Avresa sker inatt. Klockan 03:00 går taxin för mig och två assistenter från Almunge till Bromma flygplats. Puhh, hur ska man orka med detta? Förhoppningsvis går det bra, funderar på att inte lägga mig alls faktiskt så kanske man har någon möjlighet att sova på planet.

 

Denna gång åker jag med Bryssel airways från Bromma som sagt för att sedan mellanlanda i Bryssel för att sedan bege mig till Rwanda.

 

Detta får bli allt för nu. Hoppas ni finner detta givande och intressant och fortsätter läsa.

 

/Anders

 

Nu säger Rwanda-bloggen adjö  för ett tag, men som jag skrev tidigare kommer den hållas vid liv, dock inte lika intensivt som tidigare. Man kan likna det vid en livsuppehållande åtgärd.

 

Nu sitter man här på  hotellrummet och allt är packat. Taxin är beställd och vi ska försöka hinna med ett besök på en hantverksmarknad innan vi tar oss till flygplatsen. Jag vill ju ha med mig något minne från Rwanda. Men innan vi beger oss till marknaden ska jag hinna med ett sista möte också. Ingen tid får gå till spillo om man ska få flera förtroendeuppdrag. Nu är det min sista chans att visa framfötterna. Detta får bli allt för nu. Ber om ursäkt för att det är ett kort inlägg, men har inte så mycket mer att ge er i nuläget. Flyget går 15.45, sedan har man 19 underbara timmar i en metallfarkost med vingar framför sig innan vi landar på Arlanda igen. (observera att alla mellanlängder och väntan är inkluderat)

 

Vi hörs snart! (om ungefär en vecka)

// Anders

 

Hej på er!

 

Nu är det inte många dagar kvar på min Rwanda-resa. De andra svenska organisationerna har redan åkt hem, men jag tog 2 extra dagar just för att kunna se lite av landet också eftersom jag är en Afrika-älskare utan like.

 

Idag var sista dagen på workshopen. Där planerade vi lite vad som händer från och med nu. RBU gjorde upp en tidslinje för vad som behöver göras och när detta ska vara klart. Efter detta blev det sista lunchen och sen blev det dags att ta farväl av Faye (vår organisatör på denna konferens) samt de andra organisationerna, vilket kändes ganska vemodigt.

 

Detta var allt från konferensen. Nu kommer lite fritid:

 

Vi kom precis tillbaka från Memorial Center. Ett minnesmuseum från folkmordet 1994.

 

Det var allt från bilder till förklaringar till hur människor blev dödade osv. Det fanns även korta filmsekvenser från detta. Jag tyckte personligen att detta var jobbigt att titta på och känslomässigt, men det intressanta tog givetvis överhand men det mest obehagliga var att det stod folks dödsorsaker och deras sista ord. Mycket tankar fick man efter detta vi fick även se massgravarna som är placerade utanför centret där vi la lite blommor och hade en tyst minut.

 

Vår guide berättade även att en gång om året har man en sörjeperiod som varar i en vecka.

 

Då har alla radio och tv-stationer specialprogram som rör denna tragiska händelse.

 

Nu ska vi till en lokal restaurang och äta lite middag à la Rwanda!

 

Hoppas ni tycker denna blogg är intressant för denna är inte riktigt slut än. Ni ska få  ta del av min semester också.

 

Dagens ”Emma-citat”:

Efter en lång diskussion med en holländsk man om Rwanda utan att Emma yttrat sig.

 

Säger Marcus (assistent nr2):

- It will be nice to have two days off now here in Rwanda.

 

Emma:

- To look!

Holländaren ser mycket fundersam ut och väntar på att det ska komma nåt mer, men icke.

 

P.S. Kan bara nämna att imorgon blir det safari hela dagen. Håll tillgodo till dess. D.S.