RBU i Rwanda

Hej där hemma i snöslasket! Ännu en dag är till ända och här kommer mina upplevelser från söndagen.

Som jag skrev i går skulle vi ut på en tio timmar lång bilresa. Från huvudstaden Kigali gick färden söderut mot Nyanza, där det forna kungliga palatset, det gamla som de nya, besöktes. Det gamla palatset var en stor hydda, som kungen bodde i med sin drottning. Hyddorna för kungen såg ungefär likadana ut från 1400-talet ända fram till början av 1900-talet, helt byggda av gräs och strå, 15 meter i diameter och 7 meter höga. Den kungliga boningen ansågs vara helig. På den öppna platsen framför hyddans öppning kunde folk besöka kungen och be om råd och dömas. Om till exempel en dömd person lyckades spring förbi vakterna ända fram till hyddans entrépåle så blev han benådad. Kungen satt alltid på en låg rund träpall i ena halvan i hyddöppningen, medan hans mamma alltid satt på den andra. Kungen var den ända som fick underhållas, drottningen fick sitta bakom en vägg med sina vänner under själva underhållningen. De gick inte heller in i samma ingång till sovrummet. Där kan man snacka om könsdiskriminering! I hyddor av denna typ bodda alltså de lokala kungarna under mer än femhundra år. Sen fick vi se det senare av hans palats, uppfört i modern europeisk stil av den belgiska kolonialmakten. Efter ett statsbesök i Bryssel, hos kung Badouin av Belgien, ville den rwandiska kungen dock bo lite flottare och mer modernt, och ett nytt palats med fin utsikt över de tusen kullarnas land fick han på köpet. Innan inflyttning avled dock Rwandas siste monark 1959, och han hann aldrig flytta in i sin nya slottsvilla. Rwanda ombildades då till republik och den förste presidenten tillsattes.

Etapp två var till ett minnescenter för folkmordet år 1994 där fanns bevarade kroppar av barn, män och kvinnor, uppradare på bord i hela åtta rum. Fast innan det blev Nyanza Memorial Center fanns där en ingenjörsskola. Detta är ett mycket annorlunda minnesmärke; tänk er själva att gå in i ett antal rum och där ligger flera hundra balsamerade kroppar! Vissa med kläder på, somliga med spräckta skallar och felställda ben och armar. Guiden upprepade ett flertal gånger säga att de franska FN-soldaterna, som kom efter massakern här på över 50 000 tutsier, senare spelade volleyboll på massgravarna.

Tredje och sista etappen blev Rwandas nationalmuseum i Butare, där vi fick många frågor besvarade både angående kungar, presidenter, geologi, geografi, och etnologi som vapen och återigen folkmordet. Besöken ute i provinserna och på alla dessa besöksmål är viktiga för att förstå det land där projekten RBU arbetar med ska bli mer begripliga. På lunchen och vägen åter talade vi mycket med vår chaufför Louis, som berättade om sina egna upplevelser av folkmordet, bland annat hur han själv deltagit som 14-åring i det nuvarande presidentpartiets väpnade trupper, och stred aktivt från Burundi-gränsen upp norrut under de 100 dagarna under massakrerna 1994. Dåtiden är nära.

//Anders